Förändring

Det är intressant det här med att flytta till ett nytt ställe, det finns så många tänkbara kombinationer av hur mycket man tar med sig och hur mycket man lämnar kvar.

Det här är andra gången jag rycker upp fötterna och trampar iväg till ett nytt ställe. Första gången tog jag mina sedan länge färdigpackade kartonger med husgeråd, köpte säng, skrivbord och bokhylla och slog mig ner i Linköping. Jag var där för att plugga, varken mer eller mindre. Den enda egentligt stora skillnaden jämfört med mitt tidigare liv skulle bli att jag inte längre bodde hemma hos mina föräldrar. Att jag skulle bo i en annan stad trodde jag skulle påverka mig särskilt mycket. Vänner så det räckte till hade jag ju hemma, pojkvän likaså. Jag hade mina vanor, mitt sätt att se på världen och mitt helt färdiga sätt att tänka och resonera på. Kort sagt var jag färdigutvecklad. Vad fanns det för skäl till att ändra på något av det, att ens fundera över det? Mmm, vi vet ju hur det gick med det... Förutom namn, familj och de närmsta vännerna så känns det tre år senare som om det inte finns så mycket kvar av den person jag en gång var.
Jag sörjer inte.

Min senaste flytt, som ännu bara är en vecka gammal, liknar inte mycket den för tre år sedan. Den här gången vet jag med säkerhet att en del saker kommer att förändras, om de inte redan har gjort det. Men jag vet också att en stor del av det jag har tagit med mig, av det som är jag och som tillhör det jag kallar mitt liv, kommer finnas kvar för väldigt lång tid framöver. Kanske inte i exakt samma form som förut, men det kommer finnas där. Vissa människor vill jag aldrig leva utan... Samtidigt vet jag också att det här i Lund väntar nya människor, nya erfarenheter och nya utmaningar, bara jag har vett nog att öppna mig och möta dem. Jag ser fram emot att upptäcka och vara med och skapa mitt delvis nya liv, det är till och med riktigt spännande. Med den grund och familj som tiden i Linköping gav mig känner jag mig också ganska trygg, trots att jag inte vet så mycket om framtiden. Och så är jag ju fortfarande student, förstås.

Sörjer, det gör jag ändå lite den här gången. Jag sörjer det som aldrig kommer att bli så som det var. Å andra sidan, mycket händer men inget förändras...