Bildbevis sovrummet

Nu har jag äntligen tagit fram kameran och dokumenterat lite. Idag presenterar jag stolt vårt sovrum.

Först och främst har vi då sängen, den omtalade.
Lägg speciellt märke till sängborden...

...här ser vi lite mer av rummet...

...sekretären som agerar dator- och
skrivbord, tillsammans med den fina stolen...

...kristallkronan i taket med tapeten och tillhörande bård i bakgrunden...

...och så förstås de nyblivna sambosarna.

Förändring

Det är intressant det här med att flytta till ett nytt ställe, det finns så många tänkbara kombinationer av hur mycket man tar med sig och hur mycket man lämnar kvar.

Det här är andra gången jag rycker upp fötterna och trampar iväg till ett nytt ställe. Första gången tog jag mina sedan länge färdigpackade kartonger med husgeråd, köpte säng, skrivbord och bokhylla och slog mig ner i Linköping. Jag var där för att plugga, varken mer eller mindre. Den enda egentligt stora skillnaden jämfört med mitt tidigare liv skulle bli att jag inte längre bodde hemma hos mina föräldrar. Att jag skulle bo i en annan stad trodde jag skulle påverka mig särskilt mycket. Vänner så det räckte till hade jag ju hemma, pojkvän likaså. Jag hade mina vanor, mitt sätt att se på världen och mitt helt färdiga sätt att tänka och resonera på. Kort sagt var jag färdigutvecklad. Vad fanns det för skäl till att ändra på något av det, att ens fundera över det? Mmm, vi vet ju hur det gick med det... Förutom namn, familj och de närmsta vännerna så känns det tre år senare som om det inte finns så mycket kvar av den person jag en gång var.
Jag sörjer inte.

Min senaste flytt, som ännu bara är en vecka gammal, liknar inte mycket den för tre år sedan. Den här gången vet jag med säkerhet att en del saker kommer att förändras, om de inte redan har gjort det. Men jag vet också att en stor del av det jag har tagit med mig, av det som är jag och som tillhör det jag kallar mitt liv, kommer finnas kvar för väldigt lång tid framöver. Kanske inte i exakt samma form som förut, men det kommer finnas där. Vissa människor vill jag aldrig leva utan... Samtidigt vet jag också att det här i Lund väntar nya människor, nya erfarenheter och nya utmaningar, bara jag har vett nog att öppna mig och möta dem. Jag ser fram emot att upptäcka och vara med och skapa mitt delvis nya liv, det är till och med riktigt spännande. Med den grund och familj som tiden i Linköping gav mig känner jag mig också ganska trygg, trots att jag inte vet så mycket om framtiden. Och så är jag ju fortfarande student, förstås.

Sörjer, det gör jag ändå lite den här gången. Jag sörjer det som aldrig kommer att bli så som det var. Å andra sidan, mycket händer men inget förändras...

Från början...

På sätt och vis ligger jag redan lite på efterkälken med bloggandet. Jag kan inte riktigt avgöra om jag borde ge er snabbversionen av de sista dagarna här och nu eller om jag ska beta av några dar i taget tills jag kommer ikapp. Hur tålmodiga är ni och hur mycket har ni tid att läsa?! Äsch, jag kör på nån slags snabbgenomgång av de senaste dagarna eftersom jag har ett rätt så trängande behov av att prata av mig lite. Sen kan jag komma närmare in på alla saker jag vill berätta om.

Efter att ha kämpat rätt mycket med flyttandet av möbler och grejer på torsdagen kom vi sent om sider i säng hemma hos mamma där vi fick bo över natten. Efter lite för lite sömn steg vi upp tidigt och körde till Lund. Kör man lagligt och pausar en gång tar det drygt 4,5 timmar (3.20 enligt Eniro??!) om nån får för sig att ta bilen och hälsa på.

Tydligen är det så att om man kör under lång tid är det inte ovanligt att avgasröret värmer lite sådär lagom mysigt på däcket på cykeln som man har upphängd bakom bilen och att det till slut smälter sönder däcket och slangen. Bara som ett litet tips. Ytterligare ett tips är att flytta in i ett hus med cykelverkstad/butik på bottenvåningen.

Tillbaka till huuvdberättelsen. Att säga att vi var trötta på fredagkvällen är att vara väl försiktig med orden. Slutkörda passar bättre. Över helgen fick vi bo hos min pappas kusin Ingrid som dessutom var bortrest så vi ägnade ganska mycket tid åt att bara sitta och stirra på tv'n och återhämta oss. Fast lite hann vi med att se oss omkring också. På lördagen tog vi tåget till Malmö (kollektivtrafiken i den här delen av landet är gudomlig) och letade upp lokalen för min kvällskurs. Dessutom åt vi billig och jättegod falaffel, vad sägs om stor och extra stor falaffelrulle för 20 respektive 25 kr? Söndagen bjöd på skånedagarna utanför Höör där vi smakade oss igenom diverse delikatesser och inhandlade ett jättegott surdegsbröd med oliver och en spekekorv med låååång hållbarhet och massa smak. Schysst söndagsaktivitet helt enkelt.

Till slut blev det måndag och vi fick äntligen flytta in i lägenheten. Att vara inneboende och inte behöva ha med sig massa möbler är inte så dumt faktiskt. Och det känns redan hemma, faktiskt. Upprop var jag också på på måndagen för den första kursen här i Lund, vilket verkar mycket lovande. På tisdagskvällen var jag i Malmö och tappade förtroendet för kvällskurser. Nivån var inte riktigt vad jag hade förväntat mig och det kändes allmänt ohögskoleaktigt. Antagligen kommer ni få höra mer om det efter nästa sammandrabbning.

Igår var det onsdag och Anders och jag förstärkte möblemanget med en TV-bänk. Länge leve Blocket. Dessutom fick jag en kasse trattkantareller av Ingrid som vi nallade av redan idag. Tydligen finns det ingen svamp här i Skåne, de här var plockade i Blekinge. Som om jag hade kommit till att gå ut i skogen och plocka ändå... Det längsta jag kommit idag är en tur till biblioteket för att skaffa lånekort, en kortis till stan och ett par svängar till tvättstugan förstås. Min torktumlareoskuld är numera borta... eller rättare sagt mina kläders torktumlareoskuld.

Nåja, den som fortfarande är vaken efter denna redogörelse får vara vittne när jag lovar att i fortsättningen försöka skriva kortare och djupare blogginlägg. Som tack för hjälpen får du en bild över Lund och Öresund som Anders nyss tog från vardagsrumsfönstret.

Ett bloggbeslut

Ungefär fem dagar efter ankomsten till Lund började ett hittills obekant begär kittla i delar av kroppen (inga okristna tankar nu, tack!); jag behöver dokumentera mitt nya liv, jag vill berätta för er som jag numera bor alldeles för långt ifrån vad jag gör och vad som händer här nere i söder. Förhoppningsvis leder det till att det blir lättare att hålla kontakten och vi får mer att prata om när vi ses (snart, jag lovar!). Det här kommer alltså inte bli något skönlitterärt mästerverk, men det kommer från hjärtat. Tanken är också att det ska komma bilder på allt från utsikten över Öresund till falafflarna i Malmö. Säg till om ni önskar nåt speciellt! :)

Så, med det kungjort ska jag börja fila på ett första "vanligt" inlägg i Jennys nya (och enda) blogg. Och förstås sprida nyheten...

Kram på er allihop, älskar er!