Jag säger bara en sak. Om det visar sig att vår julklapp till varandra förstör mina studier så kommer det nästan, nästan vara värt det. Så roligt är det! Idag, första dagen tillsammans med vår nya familjemedlem har inte mycket annat blivit gjort. Jag var i skolan på förmiddagen men när jag kom hem efter lunch var det kört. Vi lyckades slita oss så pass länge att vi lyckades baka pizza, men självklart var vi inte så mycket i köket båda två samtidigt. När den ena är upptagen med annat passar naturligtvis den andre på att spela.
Först nu klockan halv nio på kvällen har vi vaknat upp och insett att det finns en värld utanför Super Mario Galaxy, för min del innebär det att läsa rättsfall, för Anders att kolla på fotboll (livet är inte helt rättvist). Ja, för den som inte förstod tidigare vad det hela handlar om trillade säkert polletten ner när jag nämnde barndomshjälten Mario.
Super Mario - Nintendo - Nintendo Wii - BINGO!
Åh, var det förresten någon som hade planerat att komma ner och hälsa på om några dagar...? Svårt fall... hur ska jag nu kunna veta om ni kommer för min skulle eller för nytillskottets? Egentligen? Eller är problemet kanske av ett helt annat slag, det vill säga kommer JAG överhuvudtaget ha tid för ER? (Småsint, misstänksam och socialt okompetent, jag?!)
En viktig sak har jag i alla fall kommit fram till och det är att TV-spel är väldigt mycket till för vuxna människor lika mycket som för barn. Vem hade trott det som tolvåring, att all den där TV-spelsmusiken skulle få vår generation att le från öra till öra genom (gissar jag) hela livet!
